Snart bär det av.

Resväskan är packad och stängd. I den ligger cirka sexton kilo nödvändigheter för tio veckor på andra sidan jorden. I eftermiddag flyger jag till Stockholm, och imorgonbitti sätter jag mig på planet som kommer ta mig först till Chicago och sedan vidare till San Francisco. Jag är både exalterad och nervös, men kanske allra mest lycklig över att jag ska ut på äventyr på en plats där jag aldrig varit förut. Givetvis känns det dock tungt att åka ifrån världens finaste pojkvän, men tack och lov är det ju "bara" tio veckor och inte ens livstid. 

Tills vi hörs igen hoppas jag att LÅ-borna slipper blåsa bort, att höstmörkret inte blir allt för olidligt och att det ligger en meter snö när jag återvänder den 28 november. 

På återseende, kära ni.

Jag skänker mitt långfinger.

När jag ger ett långfinger till patriarkatet riktar jag det inte emot alla världens män, utan tillägnar det en destruktiv samhällsstruktur, där mannen är normen (och maktfaktorn) och kvinnan är det lägre stående undantaget. När jag ger ett långfinger till patriarkatet tillägnar jag det olika löner för samma jobb, en inskränkt heteronormativitet, objektifiering och den rädsla för att bli överfallen/våldtagen som kvinnor tvingas anpassa sina liv efter.

       Jag vill ge ett långfinger till normer som tvingar oss in i snäva roller utifrån kön, till de förväntningar och krav som ställs på oss som individer, baserat på vad vi har mellan benen. Jag förbannar macho- och våldtäktskulturen, hur våld glorifieras i reklam och hur en naken/lättklädd kvinnokropp i dagens samhälle är något man utnyttjar för att sälja produkter (som egentligen inte har med en naken/lättklädd kvinnokropp att göra). 

        Jag tillägnar mitt långfinger alla de mallar som hindrar oss från att få vara individer. Ett långfinger till dig som kallar tjejer som inte skrattar åt dina sexistiska skämt för "torr" och "utan humor", till dig som är homofob, till dig som är delaktig i att upprätthålla fientlighet, hat, kvinnoförtryck och snäv heteronormativitet. Ett långfinger till dig som röstar på Sverigedemokraterna. Till dig som använder ordet "bög" för att trycka ner en medmänniska. Ett långfinger till dig som anser att feminism inte behövs.

Och vi kan bara falla ner.

Tillsammans med fyra andra röker han fem cigaretter på rad sittandes på rumpan i snön, i en tunnel under huvudleden ut (och in om man så vill) ur hålan man i folkmun kallar stad. Den gudsförgätna platsen som i övriga landet kallas Luleå.
     Vad är det som händer? Vad är det jag gör? 
Tittar ner på det som glöder mellan lång- och ringfingret, förbannar livet och allt annat som är dåligt.
    Spottar en decimeter bort.
    De tänder tomtebloss i rött och grönt, som sprakar i vintermörkret och lyser upp tunneln. Skuggor dansar längs väggar av betong och en tant med rullator går förbi. Om han hade varit tant och sett fem ungdomar i en tunnel med cigaretter och tomtebloss hade han vänt om, tagit rullatorn och sprungit. Fast inte den här tanten, hon är modig. Kompisen hälsar och tanten svär lågt, ser butter och sur ut. Det hade han själv nog också gjort, men skrattar ändå lite åt den skrumpna varelsen som stapplar förbi i snömodden.
     Stackars jävel.
När han blir gammal ska han inte bo där det är vinter ett halvår åt gången, speciellt inte om han ska gå med rullator. Tanten hostar och drar vidare, knuffar hjälpmedlet framför sig och hjulen tuggar fast i snön, slirar och glider, men hon fortsätter. Han beundras av hennes viljestyrka och vänder blicken uppåt men möts inte av några stjärnor, inte ens ett oändligt himlavalv. Bara ett solitt tak där rött och grönt dansar likt demoner, innan det blir mörkt igen.
     Ur deras munnar ångar cigarettrök och kondens, bitterhet och oändlig kärlek. När småpratet dör ut fyller ljudet av sammanlänkade, hungriga läppar den dimmiga ridån i tunneln och han sluter ögonen.
Ensam.
     Lyfter högerhanden, placerar cigaretten mellan läpparna och inhalerar. Håller röken inne tills det nästan svider i lungorna och andas sedan ut. Blåser bort smaken och doften ordentligt, men den kommer tillbaka, studsande från motsatt vägg.

Han är kärleksbefriad, och hur tragiskt låter inte det? Det var inte frivilligt (ack, om fallet ändå varit sådant), det var inte hans val, men det är något han måste finna sig i, anpassa sitt liv efter. Medan hans fingrar sakta men säkert börjar stelna i minusgraderna lyssnar han till ljudet av läppar och tungor, som ekar mellan tunnelns två parallella väggar. Hans läppar rör sig solo, hans tunga ackompanjeras inte till rytmen av en annan. Under de minuter som hinner passera innan några ord yttras igen, känner han sig ensammare än någonsin förr. 
     Nej, i den här staden tänker han inte stanna.
    
Någonting brast inuti honom den natten, när hon stod i dörröppningen till hans lägenhet med mascaran långt ner på kinderna, och på berusiska sluddrade fram hela historian. En ordspya utan dess like vräktes över mattan i hallen, som till skillnad från vanlig spya aldrig skulle gå att skura bort. Hon bad om förlåtelse, hon försökte förklara sin kärlek till honom, medan sprickorna i allt som varit dem växte i takt med varje liten stavelse som lämnade hennes rosiga läppar. ”Jag klarar inte av dina tårar!” hade hon utbrustit och det desperata ekot av hennes ord hade redan hunnit dö ut i trapphuset innan han hunnit inse att han grät. Men hans tårar var inte våldsamma som hennes, de var stilla i en tyst, accepterande likgiltighet inför det faktum att det som skett hade skett. Men det fanns en förtvivlan i de salta dropparna som föll ner emot lägenhetens fula, jävla plastgolv. En förtvivlan som slet innanför huden och en hopplöshet som kändes oumbärlig. 

Beslutsamt reser han sig upp, borstar snön från byxorna och stampar hårt på cigaretten. Glöden slocknar och han kör ner händerna i jackfickorna, innan han vänder sig om och går därifrån.

Slutet på en era.

Jag har tagit bort min bilddagbok. Det kanske låter som en petitess, men det är faktiskt en ganska big deal. Nu finns den trots allt inte längre på cyberspace, men jag vill tacka bilddagboken (numer dayviews) för allt gott sidan fört med sig. Det känns som slutet på en era (det är helt okej att känna sig sentimental över raderandet av ett konto på ett av internets många sociala medier).

I övrigt har nedräkningen till USA-resan officiellt börjat. Om en vecka befinner jag mig redan i Stockholm, för att på tisdagen flaxa till andra sidan Atlanten. Chattade med min kära moster idag, som lät mig veta att Berkeley just nu levererar temperaturer på närmare 30 grader.