Det kanske kommer en förändring
Med ungefär fem veckor kvar till studenten och med mer skoluppgifter att göra än jag haft totalt sett under hela mitt tredje år på gymnasiet, sitter jag vid mitt skrivbord och tittar ut över ett regnvått Stationsgatan. Vindsnurran som sitter på taket på tegelhuset mittemot står för en gångs skull stilla, trots att det i Luleå alltid tycks blåsa motvind, åt vilket håll man än är på väg.
Med ungefär fem veckor kvar till studenten har jag skrivit på ett anställningsbevis hos chefen på mitt sommarjobb. Sju veckor på korttidsboendet Fyren, som ligger alldeles invid dagiset där jag gick när jag var tre. Nu, sexton år senare, sitter jag vid mitt skrivbord i mitt rum på Stationsgatan 19 B och väntar på studentdagen, och på att mitt riktiga liv ska ta fart. På att verkligheten ska börja, på att lämna min hemstad Luleå bakom mig och pröva mina vingar någon annanstans.
För tre år sedan stod jag i en vit klänning på scenen i Kulturens Hus' stora sal och tog emot ett stipendium. Jag kramade vänner jag numer inte har någon kontakt med, lovade mina gamla lärare att hälsa på någon gång på skolan där jag gick högstadiet. Ett par dagar tidigare hade jag gråtit floder i mitt gamla hemklassrum, snyftat under den sista färden i skolans hiss och bävat inför gymnasietiden som låg för mina fötter. Bävat inför det okända, men samtidigt glatts åt att få börja om på nytt, i en klass där ingen på förhand skulle veta någonting om mig (med undantag från ett fåtal jag kände sedan tidigare).
Tre år senare, om fem veckor, kommer jag stå i en annan vit klänning och med en mössa med mitt namn på, fast inte på en scen utan på ett lastbilsflak. Jag kommer vara lycklig tillsammans med de människor jag lärt känna under mina gymnasieår, jag kommer inte gråta, inte just då, utan luta mig över räcket och, i kör med de andra, vråla; ”FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEEEEN!”
Vi kommer vara oövervinneliga. Vi är 2013 års avgångskull och hela världen är vår. Vi har stora planer för framtiden, enorma förväntningar på vad livet som fri från gymnasiet har att erbjuda. Vi längtar efter allt vi ska göra efter studenten.
Men där finns en rädsla också. En underliggande, gnagande skräck inför allt det innebär att bli vuxen på riktigt, att ta ansvar helt och hållet för sitt egna liv och för sin framtid. En rädsla för att förvandlingen till en självdisciplinerad och förverkligande individ inte kommer ske under studentnatten och att man ska vakna morgonen efter utan en aning om vad man ska göra härnäst. För det har bevisligen hänt förr.
Jag minns när jag gick i ettan på grundskolan och såg upp till eleverna i årskurs fem. Jag minns när jag gick i femman och tänkte att när jag går i nian, då kommer jag vara stor och vuxen, då kommer livet att förändras. Plötsligt gick jag i nian och tänkte att när jag börjar gymnasiet, då börjar mitt liv, på riktigt.
När jag såg SPIN3 2011 resa till Indien, tänkte jag att när jag går mitt sista år på gymnasiet, då kommer jag vara vuxen. Och plötsligt vaknade jag en kylig februarimorgon, nyss hemkommen från landet på andra sidan jorden, med en ny livserfarenhet i bagaget och utan att känna mig vuxen eller förändrad alls.
Så kanske är mina och alla andras förväntningar på livet efter gymnasietiden, frihetstiden, precis som alla andra tider vi alltid har suktat och längtat efter. Man känner sig precis som förr, man har inte förändrats som av ett trollslag över en natt; man är densamma som man var dagen innan och kanske är det okej. Vi har ju klarat oss hittills, trots att livet inte har förändrats lika radikalt som vi trodde att det skulle göra, bara för att man rör sig från ett stadium i livet till ett annat.
Ändå vill jag be dig, studenten, kom nu. Att gå ut gymnasiet bär åtminstone med sig ett löfte som inte kommer att svikas; när kylan återvänder till Luleå, flyger jag söderut tillsammans med flyttfåglarna.
Studenten kom, och den gick. Sommaren gjorde detsamma och nu närmar vi oss september. Mina planer hann förändras under den tiden och istället för att flytta söderut i den bemärkelse jag menade när jag skrev texten (det vill säga till Uppsala), tar jag ju mitt pick och pack och far till USA, till Berkeley, vilket också blir söderut, om man ska vara noga.
Och jag kan konstatera att jag på studentdagen inte vaknade upp som en ny människa, jag blev inte vuxen över en natt, men det är på väg. Det kommer en förändring trots allt, även om den sker långsamt.
